att leva utan pengar är verkligen något av det svåraste jag har gjort.

folk tror att man bara snyltar. att man inte är tacksam för allt man får.

men det är jag.

just nu har jag skulder som (om jag inte lånar mer) kommer vara betalda efter sommaren (om jag får jobba heltid i sommar)

men samtidigt vill jag bara flytta nu. långt borta. bort från allt som får mig att hata mig själv. bort från allt i malmö

vissa dagar är sämre än andra.

vissa dagar känns det som om allt flyger i huvudet på en. och allt blir jobbigt.

man ligger bara i fosterställning. ligger och tänker och gråter.

en sak jag tänker på. oftare på senare tid är hur det skulle vara att dö.

om jag ställer mig någonstanns högt uppe. och sen tar det sista steget. hur skulle jag känna påvägen ner?

skulle det kännas befriande. att äntligen slippa alla krav och alla hemska stunder. slippa se folk runt om en dö. slippa bråka och slippa sjukdom och slippa att ha ont. slippa vara trött och hungrig.

skulle det kännas skönt. skulle jag vara lycklig ju närmare marken jag kom?

skulle folk ligga och gråta över min döda kropp. skulle dom verkligen känna något? eller skulle det bara vara någons häftiga historia i någon blogg?

"jag kände tjejen som tog sitt liv"

skulle folk ångra att dom sa taskiga saker om mig.

att dom sket i att fråga hur jag mådde. att dom aldrig hade tid att ses fast jag frågade varje dag..

skulle mina föräldrar ångra att dom alltid satte jobbet före?

skulle killen man träffar ångra att han inte sa vissa saker till mig. inann det var för sent?

är det rätt anledning att ta sitt liv? för att folk ska förstå att jag är känslig. att alla nekaden att alla ord tar hårt på mig?

okej en ny blogg. som bara vissa ska få se. här ska jag försöka berätta om det som jag tänkt på. blir deprimerande och för mig väldit känslomässigt. men tror det kan vara bra för mig så here we go

jag är för mkt.

många i min omgivning tycker inte om mig. jag är medveten om det.

jag är helt enkelt för mkt. jag försöker för mkt.

jag skickar konstant sms till folk. ringer. försöker träffas och umgås. men ingen vill vara med mig. kan verka som om jag har fruktansvärt mkt vänner.

egentligen har jag inte de. jag känner mig sjukt ensam.

och när man är en så pass krävande person som jag är. så är det svårt att träffa någon att dela livet med.

har träffat en kille nu i ett år snart. vi är inte tillsammans, har inte ens berättat det för folk. han ser mig. men det funkar inte mellan oss. eller jag funkar inte för honom.

det är en ganska sorlig tanke. att det passar från ena hållet men inte andra. men antar att det är sånt jag alltid kommer få leva med.

att jag vill så mkt mer än alla runt om mig.

aristoteles sa en gång. att vänskap är en själ som bosatt sig i två kroppar.

jag väntar på någon att dela själ med. jag vill så mkt.